HISTORIEN OM AFRIKANSK FILM

Filmen kom till Afrika med kolonialisterna som visade propagandafilmer, ofta med rasistiska inslag. Egypten var det land som på allvar började att producera egna filmer. Troligtvis för att de redan 1922 delvis blev befriade från kolonialstyret.

 

På 60-talet när många länder blev självstyrande började också den egna filmproduktionen komma igång som en frukt av den nya nationalismen.

Som konstart har filmen nyligen börjat ta plats i Afrika och i ett postkolonialt samhälle med stora problem av socioekonomisk art, är filmens utvecklings-möjligheter svåra.Teman som vanligtvis tas upp är kolonialismens konsekvenser med försämrade livsvillkor, korruption och politisk instabilitet. Vanligt är också att man fokuserar på hur traditioner och vanor missbrukas för egen vinning, könsroller och i synnerhet polygami. Många filmer behandlar den afrikanska historien och behovet av att skriva om den från en afrikansk synvinkel. Merparten av kontinentens länder har en muntlig tradition, det är grioten som bevarar sitt folks historia genom sina sånger. Många av de afrikanska filmarna ser sig som en modern griot.

 

 

ERITREANSK KAFFECERMONI

Africa Flash arrangerade 2005 eritreansk kaffecermoni på Panora.

 

 

Här är en artikel i Sydsvenskan från 21 april mars 2005.

Kaffedrickandets konst i Eritrea

En doft av kåda för tankarna till barndomens julgransplundringar. Det skramlas med teskedar och småpratas försiktigt runt de fyrkantiga borden.

Längst in i ett hörn, omgiven av afrikanska tyger med antiloper och elefanttryck, sitter Rosa Desta och kokar kaffe över öppen eld. Hon har precis serverat Panoras nyfikna gäster första omgången av den nästan tjärtjocka, nattsvarta drycken. Med en tång lyfter hon upp några glödande kolbitar, lägger dem i ett askfat av keramik och strör varsamt över lite rökelse. Röken stiger mot ventilationen i taket, men lämnar den behagligt söta doften kvar i rummet. Sannolikt så långt från julgransplundringar man överhuvudtaget kan komma.

- Det är så här man dricker kaffe i Eritrea, förklarar Rosa Desta.

 

Under ett par dagar har hennes hemland kommit på blixtvisit till Malmö, till Panoras källarlokaler. Kaffeceremonin är ett av inslagen under African Flash, enligt arrangören ett försök att förmedla en positiv bild av Afrika.

 

Kaffedrickande i Eritrea har få likheter med den svenska traditionen. Precis som här är det ett sätt att umgås. Men på flera sätt skiljer sig traditionen åt. I Eritrea är det färskt kaffe som gäller. Man rostar och maler bönorna själv och skulle aldrig drömma om att använda elektrisk kaffekokare eller melittafilter. Istället kokas kaffet i keramikkärl över en häll med glödande kol.

Allting har speciella namn. Keramikkärlet heter jebena, spishällen med den glödande kolen farinelo, askfatet där rökelsen strös över kallas mebekoria och de små espressoliknande kopparna i vitt porslin finjal.

Rosa Desta lyfter upp kärlet. Ur den långa smala pipen bubblar kaffet plötsligt upp. Hon häller över det i ett rostfritt mått för att sedan hälla tillbaka det igen. Proceduren upprepas ett antal gånger innan kaffet är klart. Från det att glöden tänds till första koppen serveras tar det ungefär en timme, berättar Rosa och precisionshäller med van hand tillbaka kaffet genom den långsmala pipen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kaffegästerna har gott om tid på sig att umgås, kaffet dricks nämligen i tre omgångar. När första koket är klart förbereder Rosa genast för nästa. Hon häller nytt vatten över de gamla bönorna, som används till alla tre koken. Kaffet blir på så sätt svagare efter hand, något som flertalet av gästerna på Panora gillande upptäcker.

En rågad tesked socker i varje kopp, obligatorisk i Eritrea, neutraliserar visserligen den starka brygden något. Men trots det finns det en frän, nästan ond kärvhet i kaffet. Allt ska ner, även sumpen, förklarar Rosa Desta.

Till kaffet serveras ett speciellt vitt bröd, hinbasha, gjort på vetemjöl, socker, lite salt och rivet citronskal. När det serveras till kaffet ska det vara nybakat, helst över öppen eld.

 

På Panora sitter kaffegästerna runt vanliga kafébord. Lite avvaktande ser de på när Rosa gör i ordning det sista kaffet, fortfarande på behörigt avstånd från själva ceremonin.

I Eritrea är samvaron betydligt intimare, berättar Rosa Desta. Gästerna samlas runt elden, i en tät ring direkt på golvet eller på låga pallar. Där blir de sedan sittande - länge, länge. Tre sejourer per dag om vardera tre timmar är inte ovanligt bland landets kvinnor (männen deltar sällan eftersom de måste arbeta), förklarar Rosa Desta vidare.

Nej, en snabb kopp kaffe verkar inte speciellt gångbar i Eritrea. Den saken står klar efter ceremonin på Panora. Och så har benämningen kaffemoster fått helt nya proportioner.

 

Göran Engström